Idag är det exakt 2 år sedan jag beslöt att sluta med alla sinnesförändrande medel. Hela dagen har varit en fantastisk dag. Jag har blivit uppmärksammad av människor som har kommit att betyda mycket för mig och även av människor som jag trodde inte ens visste vem jag var. En tacksam och inte så lite ödmjuk tjej sitter nu omtumlad av glädje yra och försöker skriva lite i sin blogg.
En man jag lärt känna som också bloggar, sa att hans mål var att blogga lite varje dag. Det var för att han ville träna sig på att beskriva sina känslor, klä dom med ord. Jag vill med det! Skriva varje dag, träna på att klä tankar och funderingar med ord. Men det är lättare sagt än gjort kan jag meddela och det har väl ni som läser min blogg förstått för längesedan, att denna tjej är inte så regelbunden i sitt skrivande. Börjar bli ganska trött på mig själv och mina ursäkter.
Vill dela med mig av en text jag skrev nyligen, den handlar om en defekt vi människor kan bära på. En defekt som kan göra livet nästan outhärdligt..........

Hade jag kunnat bestämma så hade jag inte haft honom i mitt liv alls. Det är en besvärlig typ som går bredvid mig. Puttar jag bort honom ställer han sig på mitt huvud och jag får huvudvärk. Ibland hoppar han på min mage så det gör riktigt ont. Jag vill verkligen inte veta av honom, men han gillar mig. Mest gillar han när jag gapar och skriker på allt och alla, då flinar han och nästan växer sig större än han egentligen är. Ibland är han väldigt nära mig utan att jag vet det, han liksom smyger sig på mig. Det enda jag märker är att jag har dåligt tålamod och att jag inte vill vara nära något levande väsen. Helst vill jag bara vara ifred, gömma mig i en grotta. Jag vill inte vara med andra. Hela mänskligheten är mer eller mindre idioter. Jag är så arg så att det ryker om hela mitt väsen. Jag drar alla över en kam och ingen är värd någonting. Han bara skrattar och är lycklig för att jag inte ser skillnad på vad som är sant och inte. Men allra längst inne i mitt jag, känns det ledsamt och jag vill gråta. Men han, den besvärlige, är i vägen och tårarna fryser fast. Tårarna och ledsamheten fastnar i min rygg eller i mitt huvud, ibland i magen.
Så en dag hittade jag mod i min rädsla och letade upp honom utan förvarning. Satte honom mitt emot mig och frågade vad det egentligen handlade om. Han blev skit rädd och började stamma. Jag gav mig inte förrän jag fick veta allt. Tvingade honom att berätta. Det var inga roliga saker han berättade för mig. Jag började förstå mer och mer varför jag alltid var så arg på alla. Han berättade för mig att han skulle lämna mig i fred om jag kunde förlåta och släppa taget om honom och de som gjort mig illa.
Jag var tvungen att gråta först, skrika, gapa, protestera och bråka ganska mycket innan jag kunde närma mig förlåtelsen som hade gömt sig väldigt långt inne i ett rum i mig. Hon låg där och väntade. Till slut ropade jag på henne att komma och hon puttade bort honom, den besvärlige.
Hans namn var Harm.