Pälskoftor

För inte så himla länge sedan vaknade jag upp ifrån en lååång fylla och insåg bland annat, att jag var hundägare till inte bara en pälskofta, utan två!!!! Men herregud, vad gör jag nu? Var kommer dom ifrån? Ska jag ge bort dom? Ganska snart kände jag att jag var skyldig dom något mer än att ge bort dom och idag gör jag allt för att dom ska ha det bra. Pälskoftorna betyder mycket för mig och mina barn.
Den ena pälskoftan snarkar så högt att jag inte kan tänka och det blir skitsvårt att skriva. Jag puttar på henne då och då, hon blänger på mig och somnar om och snarkar igen inom en halv minut. Jag köpte henne för snart åtta år sedan, på fyllan, i fyllan. Om jag bara fick en liten hund så skulle allt ordna sig. Två år senare var fortfarande mitt liv en enda röra och jag tänkte att en hund till kanske skulle kunna få ordning på röran. Jag kallade dom för min fyllehundar och jag tyckte att jag var skit rolig, nu tycker jag att det låter gräsligt.
Att inse att man är hundägare är väl kanske inte så omvälvande kan tyckas, men om man lägger ihop allt jag vaknade till så kan det vara en sån grej, en pälskofte grej, som får en att svepa ett tetra pack Gredos.
Just då, för snart fyra år sedan, var det mycket som visade sig framför mig när jag vaknade upp i från en lååång fylla och det var svårt, nästan övermäktigt, att inte svepa ett tetra pack Gredos.
Idag vaknade jag upp till en kall härlig första januari dag. Ingen bakfylla, inga överaskningar, ingen oro, ingen ångest, bara kaffesug.