Nikon

Jag har en ny kamera, en Nikon digital systemkamera. Jag älskar den! Försöker lära mig allt samtidigt, bländare, slutartid, menysystem och det är så skit kul! Ääälskar knappar, sladdar och manualer, blir nästan hög på det. Fotar allt och hela tiden, ungarna hatar mig med kameran, ler. Som tur är så har jag mina pälskoftor, dom bara blänger lite uppgivet på mig, för att sedan somna om, så dom kan jag plåta tills minneskortet tar slut. Kan göra ett pälskoftebildspel på 80 timmar säkert redan nu efter ha haft Nikon i 2 dygn, haha!
Kan hända att någon undrar, även jag, hur faan har man råd med en fin kamera när man är ensam mamma, fd. missbrukare och förtidspensionär? Det handlar om prioritering och att spara. Jag slutade röka för snart ett år sedan och har sparat mynt i en burk sedan dess. Det finns många hål att fylla, men jag valde att köpa något fint till mig själv som jag alltid drömt om.
Försöker faktiskt helt seriöst att bli en duktig fotograf. Jag ska gå på Nikons fotoskola en förmiddag nu i Januari för att lära mig kameran och att kunna ta vackra foton. Har också i måndags fått besked om att jag kommit in på de kurser jag sökt, svenska B och litterär gestaltning. Känner mig som en glad skit och sååå tacksam för att jag är nykter. Finns så mycket jag vill göra och så mycket som jag kan göra nu när jag är nykter.
Har fått tillbaka lite av min entusiasm inför livet, tappade bort den i några år, men den fanns där, gömd lång inne i mitt innersta.

Dramaten

Jag har inget körkort och alltså heller ingen bil. Istället cyklar jag överallt och jämt, om jag inte går då. Cykeln har pajat! Jag kommer ingen vart! Vad gör jag nu då? Lämnade in cykeln hos cykellagaren nere på mitt lilla torg och han frågade när jag vill ha min cykel. Typ nu eller igår sa jag till honom. Imorgon klockan 4!! är den klar! Skulle handla mat idag ju! Nu får jag gå och jag orkar inte bära maten så då måste jag ta med mig Dramaten och den är skitful, förlåt bror, jag har fått den av honom.
Men som den glada skit jag är så tar jag på mig mina allvädersstövlar, kopplar pälskoftorna och släpar med mig Dramaten till affären.

Tacksamhet

En gång i veckan var det, som jag skulle skriva något. Det går ju toppen bra måste jag säja, jag är ju inte förvånad precis. Julen har tagit upp all min tid, liksom slukat mitt väsen. Med facit i handen, nu när det nästan är över, så kan jag summera det hela och bara komma fram till att julen inte är min favorit högtid. Det magiska försvinner med förväntningar, stress och ansvar. Andligheten är som bortblåst och våldtas nästan av begär och andra olustiga sidor av mig som jag helst inte vill erkänna att jag har. Jag är helt slut, tom, kaputt, stukad och vill bara dra täcket över huvudet. Har svårt att känna tacksamhet över julen och med allt som kommer med den

Tacksamhet från botten av mitt hjärta kom först idag när jag med en hårsmån klarade mig från att bli påkörd av en bil. Kunde lika gärna just nu i skrivandets stund legat på sjukhus med brutna ben och inte kunnat gå, ve och fasa, jag som älskar att gå. Gud vad jag är tacksam för mina ben!

Rastlöshet

Vissa kvällar kan jag bli oerhört rastlös. Jag har ingen ro alls som räcker till något vettigt. Ikväll är en sådan kväll. Se på tv är inte att tänka på, inget stillasittande. Jag kan gå runt i min lilla lägenhet flera varv, trampa upp stigar på golven, flytta en sak från ett ställe till ett annat, det är fruktansvärt jobbigt och jag är ganska olycklig över detta tillstånd. Det brukar ta en stund tills jag kommer på att det enda som hjälper är att ta med mig pälskoftorna och gå ut och promenera, hundarna är överlyckliga, dom har aldrig varit ute så mycket innan. Fysisk aktivitet lugnar ner mig, jag kan samla ihop mig och mina tankar till en enhet, en Mia.
Detta är en av väldigt många anledningar till att jag missbrukade droger och alkohol innan, eller är det kanske en rest av mitt missbruk? En inbiten vana att kvällstid vara mer eller mindre avstängd ifrån allt, känslor , tankar, aktiviteter och socialt umgänge. För jag märker att dessa kvällar så vill jag gärna vara i fred , jag är lätt irriterad och har oerhört svårt att koncentrera mig.
Så det jag gör nu, skriver, är en prestation som nästan får mig att svettas av ansträngning. Men jag gör det för att jag vill bryta beteenden och mönster, jag måste det. För det finns saker jag vill göra på kvällarna istället för att förstöra mina golv, vara irriterad på mina vackra pojkar, flytta runt saker och planlöst gå flera kilometer med pälskoftor som inte kan prata med mig.

Små vanliga underbara saker vill jag kunna göra på kvällarna.

Ikväll vill jag kunna sitta i soffan och äta chips och titta på Robinson. Ska det vara så jvla svårt! Ska bara gå ut först, en liten stund, ok? Jag kommer snart.

Oro

Ända fram tills nu ikväll har jag klarat mig. Ända fram tills nu har jag känt lugn och harmoni med mig själv och livet runtomkring. Ända fram tills nu har jag varit helt opåverkad av andras stress inför den annalkande julen. Ända fram tills nu har jag njutit av nuet och känt mig road av att pyssla lite med att koka knäck och julpyntat i mitt bo.Ända fram tills nu. Ikväll kom det krypande, tyst som en tjuv om natten, långt ner i magtrakten, ett litet surrande av oro. Sakta vandrade den lilla ännu ganska oskyldiga oron upp till mitt huvud och innan jag visste ordet av så var popcorn helvetes maskinen på och nu kan jag inte stänga av den! Funderar på vad jag ska köpa till min barn? Funderar på vad jag kan köpa till mina barn för pengar jag inte har så himla många.Funderar på maten som ska släpas hem och innan betalas med pengar som jag inte har så himla många. Funderandet blir till en explosion av vilt spridda tankar om jul, nyår, mat, pengar, julklappar, vänner, jag är röksugen, kanske ska ta ett glas vin, jag är galen, ta dig samman, måste handla, måste laga mat, Gud hjälp mig!

Tro det eller ej, men jag tar mig samman som genom ett mirakel. Tar några djupa andetag, knäpper mina händer och ber. För det hjälper mig. De sista fyra åren i mitt liv har jag förstått att det räcker inte med bara viljestyrka från mig för att klara av mig själv. Jag behöver hjälp och jag har hittat en kraft som bär mig när det är jobbigt. För enkelhetens skull kallar jag min kraft Gud. Jag är inte religiös, men jag har funnit andligheten inom mig och det är jag från botten av mitt hjärta tacksam för. Så jag knäpper mina händer och ber om lugn. Jag ber om tillit.

Jag ber om en God Jul.

Magi

Jag skulle ju skriva lite varje dag ju! Så typiskt mig att sätta ribban så högt upp att jag inte ens når den om jag står på tå. Får försöka sänka ribban lite, jag kan skriva minst en gång i veckan i varje fall.


Inatt har jag sovit oroligt för minstingen i familjen har haft ont i magen. Han var blek om nosen hela dagen innan och kved högt och ljudligt så att alla visste hur ont han hade. På kvällen började jag bli bekymrad och på natten var jag ganska orolig och på morgonen var jag halvt hysterisk och uppe med tuppen redo för besök på akuten, eller ska jag ringa ambulans? Det lilla livet vaknade och jag frågade honom hur det kändes... -Känns? -Jag mår bra! Det är borta nu, jag vill träna sen, ok? Magiskt värre. Han är frisk! Jesus lever! Sandaler åt folket. Jag slutar aldrig förundras, blir heller nästan aldrig längre förvånad. Småfolket är proffs på att vara svårt sjuka för att i nästa stund tillfriskna mirakulöst på en kvart, jag talar av upplevd erfarenhet. Tacksam för denna magi. Han är det finaste jag har.

-Jag älskar dig mest i hela världen! Delat på två, svarar han alltid då och syftar på sin bror. Go e han.

Sam och Esther

Satt i eftermiddags och dampa runt på youtube. Hamnade hos Sam och Esther i Uganda. Plötsligt kändes inte julen så viktig längre, i varje fall inte julklapparna. Började nästan skämmas för att jag lipat över min krassa ekonomi och att jag inte har råd med så fina julklappar till mina barn. Men herregud! Dom har ju allt dom behöver och jag med för den delen. Förtvivlad började jag fundera på vad jag kan göra för de små som lider ute i vår värld. Volontär arbete på Sida eller Unicef, skänka pengar, be, skrika högt på hjälp mitt på ett torg eller tigga pengar på bussen. Känner mig så fruktansvärt maktlös och liten på jorden, vad kan jag göra? Önskar jag kunde göra massor, det blir nästan ohanterligt för mig. Denna jul ska jag ge så mycket jag kan till Unicef, sprida budskapet om att barn lider i världen på alla sätt jag kan, överallt där jag är och jag ska be, be och be.

Sam och Esther  (Detta är en länk till filmen)

Rädslor

Igår frågade en präst jag lärt känna, om jag ville tala i hans kyrka nästa vecka. Jag blev väldigt glad över att han frågade just mig, men fick samtidigt ont i magen. Bad om lite betänketid och min popcorn maskin startade som jag har inbyggd i huvudet. För det första kunde jag inte komma på något att dela om, som om typ mitt liv var blankt, tomt och innehållslöst, hehe. Sedan visualiserade jag mig på scenen i kyrkan och följande spelades upp...........

Jag håller ledigt ett helt fantastiskt känslomässigt tal, människor tjuter så tårarna sprutar i bänkarna.........

Jag sjunger med klockren stämma något tjusigt efter mitt tal.............

Eller.....

Jag kräks........

Mina ben skakar så jag kan inte stå rakt och ser full ut....

Jag får ticks i ansiktet, har fått det en gång när jag skulle sjunga i kören, såg helt galen ut.............

Jag får blackout, högst troligt, har ingen aning om varför jag står på scenen............

Vid det här laget har jag fått migrän och mår illa på riktigt. Söker upp en kvinna som känner mig ganska väl och som jag litar på och ber darrande om råd. -Du ska inte tala någonstans just nu gumman, är hennes omedelbara svar. Allt har sin tid och talar tid är inte inne för dig nu. All spänning släpper och jag börjar gråta. Får samtidigt en insikt, blir så glad över den så jag gråter lite för det också. Jag har under de sista fyra åren kämpat hårt med mig själv, fått massor av hjälp, tagit emot hjälpen. Ibland lyssnar jag så ivrigt och praktiserar så hårt det jag får lära mig att det blir fel, det går för fort fram. En sak jag hört är att man ska gå emot sina rädslor, så jag gör det, varje dag. När jag öppnar min dörr och går ut, helt oskyddad utan droger, åker buss, går på möten, handlar, är med min son på träningen, ser folk i ögonen när jag talar med dom, söker in på komvux och lever så går jag emot mina rädslor! Jag är modig, modigare än modigast!! Jag måste inte alls tala inför en fullsatt kyrka just nu, jag kan göra det senare, en annan dag. Men kom inte och säj till mig att jag inte går emot mina rädslor, för det gör jag varje dag. Det var min insikt, allting har sin tid, ta det lugnt.

Enligt de flesta studier är folks största rädsla att hålla tal. Näst värst är döden. Jerry Seinfeld

Sudda ut

Jag har lovat mig själv att inte sudda ut något jag skrivit, men det är svårt. Det finns mycket jag skulle vilja sudda ut i mitt liv, men det går inte. Allting, gott som ont, är en del av det som gjort mig till den jag, det är mitt liv. Så i stället försöker jag acceptera det jag inte kan förändra, förändra det jag kan och inse skillnaden. Inte sudda ut, det går inte. Jag har provat att sudda med alla möjliga drinkar och droger, det är slut med det nu. Faktum är att jag inte längre vill sudda ut eller falla i glömska, absolut inte med hjälp av ovan nämnda. För om jag försöker sudda ut det onda, så suddar jag även ut det goda. Nu när jag fått smak på livets goda, hittat ett spektrum av känslor, funnit nya vänner, känner kärlek till mig själv och andra, får uppleva den gränslösa lyckan över att vara mamma, lärt mig spela ukelele och tusen andra saker så vill jag inte missa allt det, att det ska falla i glömska. För så blir det om jag börjar dricka igen, allt det åker ner i drogtunnan, allt det fina, det kommer att försvinna tillsammans med det onda, suddas ut. Det är färdig suddat för min del.

Hitta mig själv

Jag har levt ett fram till för några år sedan ganska flipprigt liv. Ett ohanterligt liv, ibland orsakat av mig själv, ibland inte. Jag vet saker som man mår bäst av att inte veta och har upplevt saker som man inte bör uppleva alls under en livstid. Sedan jag var en liten flicka har jag använt droger till lindring och flykt ifrån livet. Den sista tiden av mitt missbruk fann jag ingen lindring och flydde ifrån livet och mig själv. Av allt lidande på jorden tror jag inte att jag har haft det värst, men jag vågar påstå att missbruka är ett mycket smärtsamt sätt att ta sitt egna liv på, att sakta men säkert släcka sin livs ande. Det är oerhört svårt att sluta för att sedan försöka leva ett normalt liv helt utan droger och alkohol. För orsakerna och lidandet finns kvar och man måste jobba med det, skriva är ett av många sätt. Vad som också åkte ner i drogtunnan förutom det som gjorde ont var också allt det fina, fanns liksom ingen urskillning där. Min andlighet, glädje, lycka, vackra känslor, kärleken till mig själv och andra, allt det sköljdes bort. Till slut, när jag nådde min botten fanns liksom inte så mycket kvar av mig, bara en liten låga som brann. Under alla år av missbruk tappade jag bort mig själv och nu försöker jag hitta mig igen.

Gredos

Gredos var ett billigt tetra pack vitt vin som jag inte kunde leva utan i många år. Det smakade faan men det var billigt så det passade min skrala kassa. Ganska tidigt begrep jag att jag var alkoholist, men jag hade ingen aning om att man kunde sluta. Försökte några gånger, men mådde så dåligt då att jag inte fungerade alls. Fungera var ju något jag var tvungen att göra som ensam mamma till två pojkar. Så på morgonen när jag gick upp, något jag inte alltid gjorde den sista tiden, var jag tvungen att ge min kropp något och inte var det kaffe. Efedrin var min vän dom första timmarna på dagen tillsammans med treo comp eller något annat smärtstillande med morfin. Men det värsta av det värstaste är inte alkoholen och drogerna, det är allt det andra. Skulden och skammen jag bar på då och nu, som inte riktigt vill släppa. Då kunde jag döva den, ångesten, med piller eller Gredos. Nu kan jag bara skrika när den kommer eller gråta eller försöka skriva av mig den. För att en vacker dag förlåta mig själv. Tårar rinner ner nu, näsan rinner och blir alldeles igentäppt och jag kan inte se tangentbordet. Förlåååt, förlåt mig, det var inte meningen! En minnesbild av så många. Stor och liten, hand i hand vid min sängkant. Liten pojke puttar på mig, -Mamma vi går nu. Så gick dom utan ett ord mer till skolan. Förlåt mig mina vackra pojkar.

I morse satte jag på kaffe och tände ett ljus. Liten katt strök sig mot min ben, så söt. Pälskoftor viftar på svansar så dammråttor flyger. Tyst smyger jag in och ser den stora sova fridfullt, vacker är han. Hör tjatter ifrån ett annat rum, morgon varma och gosiga i samma säng. Liten son och liten bror spelar spel, tittar upp och ropar, -Hej! Idag är en annan morgon, en helt annan morgon. En morgon fylld med kärlek, ingen glömska, ingen värk i kropp och själ.

Ljuvliga underbara morgon!

Mitt hjärtbarn

Försöker att få igång mitt skriveri med hjälp av skrivpuff, men förvånande nog, jag fattar inte. Fattar uppgiften men begriper inte hur i hela friden jag ska få min blogg och text att hamna där, på skrivpuffsidan, aaggghhh. Lägger ner det en stund och skriver här i lugnan ro och så får texten hamna var faan den vill, typ troligen ingenstans mer än i mitt vardagsrum.

Det vackraste som finns i mitt liv ligger i min säng, utslagen. En utslagen vacker go prins. Han orkar inte ens följa med mig och köpa något gott att fika. Jag blir alldeles varm när jag tittar på honom, herregud vad stora fötter han har! När blev dom så stora? Jag pussade ju hans fotsulor alldeles igår, dom täckte inte ens min haka. Ett sting av oro när jag tittar på honom utslagen i min säng, han mår väl bra? Alltid denna gnagande oron i bakgrunden av allt liv. Fick oron som min ständiga följeslagare, som en jobbig polare, samtidigt som då när man hittade hjärtfel hos min son, min vackra son. Blir påmind nu när jag skriver och försöker sätta ord på hur det är att vara mor till ett hjärtbarn. Blir påmind om oron och smärtan. Det gör ont nu, har svårt att samla min tankar och sätta ord på något viktigt jag vill förmedla. Vill gråta, skrika och ta upp honom i min famn, skydda honom mot allt. Arg blir jag med, fortfarande så arg. Under ilska finns det sorg säjer de vise, det är kanske så. Det är sorgligt att ha ett hjärtbarn och helt underbart ljuvligt och fantastiskt och gud vad jag älskar honom. I 11 år har jag fått ha honom i min vård, i elva år har han levt med ett hjärtfel. Han ligger i min säng nu, trött efter en dag i skolan. Det är fredag, veckans sista arbetsdag, klart han är trött. Dumma oro, stick din väg, jag har inte tid med dig. Jag ska gå ut med pälskoftorna nu och handla fikabröd. När han har vilat klart ska vi fika. Mitt hjärtbarn och jag

Sådär ja, nu har jag skapat en blogg.

Sådär ja, nu har jag skapat en blogg. Fattar inte riktigt allt, men ska jag vänta på det, att jag fattar allt, kommer det aldrig att bli något av det här. Så om det det ser knepigt ut och förvirrat och jag vet inte riktigt om bloggen ska heta vad den heter och har jag verkligen valt rätt mall och teckensnitt och vet jag egentligen vad jag gör, så får det vara så. Det löser sig väl med tiden antar jag, som med det mesta har jag märkt. Bara jag tar det lugn och har lite tillit så blir det bra

För det är så här, jag har ett skrikande behov av att skriva av mig men jag kommer inte riktigt igång. Så jag tänkte att jag mer eller mindre skulle tvinga mig att skriva lite varje dag om sådant som berör mig och kanske om sådant som inte berör mig. Till min hjälp har jag hittat en sida här ute i cybervärlden, www.skrivpuff.blogspot.com som kanske kan hjälpa mig att komma igång och hålla skrivar glöden vid liv. Det var faktiskt en vän till mig som gav mig tipset, tack kära ukelele kollega. Vem vet, kanske är det denna lilla skjuts jag behöver för att genomföra min dröm, drömmen om att skriva en bok, ett litterärt mästerverk som får folk att stå i kö för att få köpa................ Hmm, vad det än leder till så kommer jag om inte annat få tiden att gå, för jag har tid, massa tid nu för tiden. Ni skulle bara veta hur mycket tid jag förut lade på min vän Gredos. Kan berätta lite om honom i morgon kanske, nu är jag trött.

Sov gott alla goa och fina