När jag inte skriver så fotograferar jag, börjar att rent tekniskt begripa mig på min kamera. Har fått låna ett teleobjektiv av en vän och det är roligt. Tar mycket foto på fåglar som sitter i min trädgård. Det är synd om dom tycker jag, alla är hungriga och verkar inte må toppen. Dom verkar lite apatiska. Hela Sverige är som en jättestor frys just nu. Varje kväll går jag ut och ger mat till hararna också, dom älskar äpplen har jag märkt.
Sen jag slutade dricka alkohol och använda piller för att stänga av mig har jag märkt att jag ibland har jättesvårt att stänga av. Som om jag inte har någon avstängningsknapp. Alla känslor sköljer över mig och jag känner på allt som går att känna på och det är väldigt jobbigt. Ta det här med djuren ute i kylan, tycker så synd om dom så jag kan sitta och lipa hela dagarna och det går ju inte. Får anstränga mig oerhört för att inte gå och tänka på det hela tiden. Så här är det för mig nästan jämt, jag är som en satans hink, allt bara hälls i min hink. Jag ser och hör och känner för allt och alla. Så mycket som jag gråter så skulle jag kunna försörja Afrika med vatten känns det som. Innan hade jag som sagt alkohol och droger som offknapp, cigaretterna funkade ganska bra också. När jag tog bort dom så började jag äta och blev en rund boll. Nu går jag på viktväktarna, alltså kan jag inte längre tröstäta. Jag har ätit på alla mina känslor sista tiden. Så allt som finns kvar nu att göra, är tydligen att känna på precis allt.
Men ingenting kan bli värre, bara bättre. Vill ha det här livet, gillar det. Dessutom har jag gått ner 2 kilo, kalla mig miss Twiggy.
