Här skriver jag om föräldrarskap, beroende, lusten och kärleken till livet, hjärtsjuka barn, Gud och liteomalltmöjligt....Här visar jag också mina foton.
Ny idè! Jag ska ta ett foto varje dag och lägga ut här. Denna vecka så är temat vinter, nästa torsdag byter jag tema.
Dag ett.....Fotot är taget vid en lekplats när jag var på väg hem till min bortgångna väns lägenhet. Tillsammans med hennes son, syster och en vän, hjälptes vi åt att sortera, rensa och packa. Känslosamt och tungt, men också fint att få kunna hjälpa, det hjälpte mig. Jag saknar min vän väldigt mycket, känns som om jag saknar en kroppsdel. Vi har känt varandra i 18 år, hon var en del av mig. Så fotot är till minne av min finaste Christine.
Jag älskar dig.........R.I.P
Jag försöker att göra en fin hemsida och det är svårt. Det tar upp mycket tid och jag blir frustrerad när jag inte förstår. Det är väldigt viktigt för mig att kunna presentera min foton på ett snyggt sätt då jag vill arbeta som fotograf. All tid och möda jag lägger ner på att tekniskt förstå mig på saker och ting tar lite bort min kreativitet. Kameran är teknisk, photoshop är en hel vetenskap, hemsidan är som sagt är en skit svår nöt att knäcka, redigera, bränna, ställa in rätt, mallar, html, koder, url, kopiera och klistra, puh. Jag har inte fotograferat på flera dagar. Köpt ett nytt objektiv på tradera och har inte ens testat den. Nä, det är dags för en teknisk paus. Jag ska ge mig ut och fota lite, tema vinter.
Funderar på att göra ett allvarligt försök igen med att ta upp det här med att blogga. Skulle ju kunna använda bloggsidan till att visa upp min foton, för jag får skrivkramp när jag öppnar denna sidan. Så att visa foton bara kanske kan vara något, då slipper jag ju att skriva. Men jag vill inte slänga texter jag skrivit för flera månader sedan, dom är en del av mig och får vara kvar. Så ni stackare som följt mig förut och väntat förgäves på nya texter, sorry, några romaner blir det nog inte. Kanske några rader om mina foton........Så välkomna alla nya som gamla läsare. Jag behöver er alla.
100 år, 3 månader och två dagar gammal blev du min fina farmor. Igår dog du, somnade lugnt in när klockan var sex på eftermiddagen. Jag stod på busshållplatsen med matkassar när min pappa ringde och sa att det nog inte var så lång tid kvar för dig. En kort stund efter det samtalet så somnade du in. Jag hann inte säga hejdå till dig.
Tog bussen dit du bor för att säga farväl en sista gång. Var så modig hela buss resan, men när jag kom fram så blev jag en liten flicka som kastade mig i pappas famn och grät. En flicka som förlorat sin farmor och inte alls en 43 årig självständig kvinna.
Det gör ont i mitt bröst, du fattas mig farmor. Men jag vet att sorgen kommer att släppa och vika undan för alla fina minnen jag har av dig och jag kan vila i det och vetskapen av att du har det bra i himlen med farfar och Sten. En dag kommer vi att träffas igen, det är min tro.
För några år sedan skrev jag en novell. Jag tänkte på min farmor när jag skrev den.
Till minne av min farmor.
Farmor
Långsamt, darrande och med hjälp av de få muskler hon har kvar i sina späda armar, reser hon sig upp i sittande ställning i sin säng. Underbenen hänger slappt utanför sängkanten och hon kan nätt och jämt nå ner med tårna i golvet. Golvet känns kallt och när hon känner sin egen kroppsvärme som fortfarande ligger kvar som en inbjudande varm slöja i sängen, tappar hon nästan helt den lilla lust som fanns till att gå upp. Lust, ett ord, en känsla som numera nästan aldrig hembesöker henne. Lusten som är så livsviktig, har för längesedan övergivit henne. Lusten att gå upp på morgonen, lusten att äta och dricka, lusten att älska, lusten att leva, lusten att vilja något alls. Hon har ingen lust.
Eftersom lusten har lämnat henne och tagit förståndet med sig på flykten är det bara primära behov som får henne att gå upp. Men det tar emot, det är plågsamt att stiga upp. Kroppen hennes har kroknat och fastnat i sina rörelser, det ser nästan lustigt ut tycker hon. Som om hon plötsligt mitt i en lek hört någon ropa STOPP! och hon fryst fast där mitt i allt, mitt i sitt spring och i sitt bråda liv. Det finns så mycket hon inte längre tycker om med sig själv. Den långsamma fysiska förvandlingen, från styrka, smidighet och fullständig kontroll, till nu nästan total hjälplöshet. Hon saknar sitt liv, sitt lustfyllda liv fyllt med skatter. Hon saknar sin kropp som alltid med nöje burit henne på livets stigar. Upptäckten av kroppens förfall har sakta men säkert skilt hennes själ från kroppen. En liten bit av henne har försvunnit varje gång hon upptäckte en ny fysisk förlust, en bit av hennes andlighet, en bit av hennes sinnlighet, en bit av hennes kvinnlighet och psyke och nu har hon inte längre makten kvar att stoppa sitt egna förfall. Minnena av Nils och ena sonen som dog som litet barn blev för mycket för henne. Hon stod inte ut med saknaden och sorgen och drog sig sakta in i en annan värld där allt var som vanligt. Det är smärtsamt och påfrestande för henne och ofta flyr hon in i den andra världen. Där trivs hon och känner sig hemma, där är hon aldrig ensam. Där finns hennes man och vänner, där är hon småbarnsmor. Ibland är hon själv barn och får tröst av sin mor. Allt hon tidigare gjort i sitt liv finns i den världen och där känner hon sig trygg och lycklig.
En tung suck hörs ifrån henne, hon tittar ut genom fönstret och hennes ögon möter ett grått dis på utsidan. Det är sen höst och löven på träden har fallit ner för längesedan. Det är svårt att tro att det spirar av liv innanför de skelettliknande grenarna. Hon känner sig som en av de där grenarna, fast utan spirande liv på insidan. Det var länge sedan det spirade av liv hos henne. De sista veckorna hade det mest känts som om livet sakta rann ur henne, som saven rinner på trädets stam.
Hon känner sig trött och lite rädd. En ensam tår rullar ner för hennes kind, längtan är stark nu. Längtan efter Nils och Sten. Hon ber stilla en bön, knappt hörbar. – Gode Gud, ta resten av mina dagar, låt de bli till år och ge dem till de små, jag längtar så till mor. Hon sluter sina trötta ögon, ger efter för sin längtan och låter sig villigt ledas av Gud.
onsdag 10 mars 2010
Idag är det exakt 2 år sedan jag beslöt att sluta med alla sinnesförändrande medel. Hela dagen har varit en fantastisk dag. Jag har blivit uppmärksammad av människor som har kommit att betyda mycket för mig och även av människor som jag trodde inte ens visste vem jag var. En tacksam och inte så lite ödmjuk tjej sitter nu omtumlad av glädje yra och försöker skriva lite i sin blogg.
En man jag lärt känna som också bloggar, sa att hans mål var att blogga lite varje dag. Det var för att han ville träna sig på att beskriva sina känslor, klä dom med ord. Jag vill med det! Skriva varje dag, träna på att klä tankar och funderingar med ord. Men det är lättare sagt än gjort kan jag meddela och det har väl ni som läser min blogg förstått för längesedan, att denna tjej är inte så regelbunden i sitt skrivande. Börjar bli ganska trött på mig själv och mina ursäkter.
Vill dela med mig av en text jag skrev nyligen, den handlar om en defekt vi människor kan bära på. En defekt som kan göra livet nästan outhärdligt..........
Hade jag kunnat bestämma så hade jag inte haft honom i mitt liv alls. Det är en besvärlig typ som går bredvid mig. Puttar jag bort honom ställer han sig på mitt huvud och jag får huvudvärk. Ibland hoppar han på min mage så det gör riktigt ont. Jag vill verkligen inte veta av honom, men han gillar mig. Mest gillar han när jag gapar och skriker på allt och alla, då flinar han och nästan växer sig större än han egentligen är. Ibland är han väldigt nära mig utan att jag vet det, han liksom smyger sig på mig. Det enda jag märker är att jag har dåligt tålamod och att jag inte vill vara nära något levande väsen. Helst vill jag bara vara ifred, gömma mig i en grotta. Jag vill inte vara med andra. Hela mänskligheten är mer eller mindre idioter. Jag är så arg så att det ryker om hela mitt väsen. Jag drar alla över en kam och ingen är värd någonting. Han bara skrattar och är lycklig för att jag inte ser skillnad på vad som är sant och inte. Men allra längst inne i mitt jag, känns det ledsamt och jag vill gråta. Men han, den besvärlige, är i vägen och tårarna fryser fast. Tårarna och ledsamheten fastnar i min rygg eller i mitt huvud, ibland i magen. Så en dag hittade jag mod i min rädsla och letade upp honom utan förvarning. Satte honom mitt emot mig och frågade vad det egentligen handlade om. Han blev skit rädd och började stamma. Jag gav mig inte förrän jag fick veta allt. Tvingade honom att berätta. Det var inga roliga saker han berättade för mig. Jag började förstå mer och mer varför jag alltid var så arg på alla. Han berättade för mig att han skulle lämna mig i fred om jag kunde förlåta och släppa taget om honom och de som gjort mig illa. Jag var tvungen att gråta först, skrika, gapa, protestera och bråka ganska mycket innan jag kunde närma mig förlåtelsen som hade gömt sig väldigt långt inne i ett rum i mig. Hon låg där och väntade. Till slut ropade jag på henne att komma och hon puttade bort honom, den besvärlige. Hans namn var Harm.
måndag 22 februari 2010
Jag skriver hela dagarna numera känns det som. Jag skriver diktanalyser och gestaltningar, analyserar romaner och gör miljö och personbeskrivningar. Det är roligt och tröttande. Vill även gärna skriva här i min blogg, men det är som om huvudet blir tomt och blankt, får skrivkramp här. Men jag vill ha kvar min blogg, känns som om det är viktigt, så jag ska försöka klämma ut några rader.
När jag inte skriver så fotograferar jag, börjar att rent tekniskt begripa mig på min kamera. Har fått låna ett teleobjektiv av en vän och det är roligt. Tar mycket foto på fåglar som sitter i min trädgård. Det är synd om dom tycker jag, alla är hungriga och verkar inte må toppen. Dom verkar lite apatiska. Hela Sverige är som en jättestor frys just nu. Varje kväll går jag ut och ger mat till hararna också, dom älskar äpplen har jag märkt.
Sen jag slutade dricka alkohol och använda piller för att stänga av mig har jag märkt att jag ibland har jättesvårt att stänga av. Som om jag inte har någon avstängningsknapp. Alla känslor sköljer över mig och jag känner på allt som går att känna på och det är väldigt jobbigt. Ta det här med djuren ute i kylan, tycker så synd om dom så jag kan sitta och lipa hela dagarna och det går ju inte. Får anstränga mig oerhört för att inte gå och tänka på det hela tiden. Så här är det för mig nästan jämt, jag är som en satans hink, allt bara hälls i min hink. Jag ser och hör och känner för allt och alla. Så mycket som jag gråter så skulle jag kunna försörja Afrika med vatten känns det som. Innan hade jag som sagt alkohol och droger som offknapp, cigaretterna funkade ganska bra också. När jag tog bort dom så började jag äta och blev en rund boll. Nu går jag på viktväktarna, alltså kan jag inte längre tröstäta. Jag har ätit på alla mina känslor sista tiden. Så allt som finns kvar nu att göra, är tydligen att känna på precis allt.
Men ingenting kan bli värre, bara bättre. Vill ha det här livet, gillar det. Dessutom har jag gått ner 2 kilo, kalla mig miss Twiggy.
Jag är sååå trött, men vill ändå skriva några rader. Har börjat skola idag, litterär gestaltning 100 p. Så här ska skrivas så pennan glöder. Svenska B ska jag också läsa, men den kursen startar om 10 dagar. Det är jätte spännande och roligt och utmanande och läskigt.
Har den senaste tiden gjort en väldans massa läskiga saker och gått emot en massa rädslor jag har. Vägrat några gånger att låta rädslan styra mig. Jag har bitit den hårt i svansen, rädslan alltså. Modig som ett lejon är jag!
Det är väldigt jobbigt att vara rädd för allt och ingenting, jag blir trött och vill inte gå utanför min dörr. Har haft det så nu i ett par veckor, men jag tror jag är på väg ut ur eländet. Även denna gång , helt utan vin och piller!
Tycker skitsynd om alla djuren ute som har svårt att hitta mat. Idag har jag förutom fåglarna även gett hararna mat. En hare dog utanför min trädgård i förmiddags, det var hjärtskärande att se. Grät floder.
Finns ingen röd tråd i mitt inlägg idag, men det finns det inte i mitt huvud heller. Så är det och så får det vara
Vill avsluta med ett vrål, ett modigt lejonvrål. AAaaaooooouuuuuu!!!
Ledsen är jag ofta och jag gråter ofta. Arg blir jag ofta för att jag är ledsen och gråter ofta. Trött på att gråta, trött på att vara arg. Men samtidigt tycker jag om det, jag gillar att jag känner. Jag känner mycket, ibland vet jag inte vad jag känner och då får jag stanna upp och fundera på det en stund. Kommer ibland på vad jag känner men inte alltid. Då gråter jag för det, för att jag inte vet vad jag känner. Snurrigt är det ofta för mig, med alla känslor. Det kan vara jobbigt att känna något en hel dag och inte riktigt veta vad det är. Men en del känslor känner jag igen och vet säkert vad det är.
Jag vet hur det är att älska mina barn, det känns överallt i hela mig och jag älskar att älska mina barn! Det är den bästa känslan av alla känslor.
Tacksamhets känslor känner jag igen, jag är tacksam över mycket idag....Mitt nyktra, rena liv, barnen, pälskoftorna, mitt hem, mina vänner, ett visst tolvstegsprogram, så oerhört tacksam för att jag kan sitta just nu och skriva det jag skriver och tusen andra saker.
En del andra känslor kan jag identifiera, sorg, uppgivenhet och lite andra mindre angenäma känslor som jag inte har ett dugg lust att skriva om.
Kom på det här med känslor nu ikväll när jag råkade träffa på en person som retar gallfeber på mig. Kände mig lite galen ett tag och var nära att mangla, (verbalt) personen i fråga tills jag insåg att det helt enkelt inte var värt det. Det kostar för mycket, det tar på min andlighet. Jag strävar efter sinnesro, kärlek, lugn och harmoni mellan mig och människor jag möter. Såå trött på att kriga med allt och hela världen, jag orkar inte det längre. Så till slut vände jag ryggen åt raringen, skulle kanske egentligen pussat livet, men jag har inte kommit riktigt dit ännu.
Blev lite ledsen efteråt och blev påmind om att människan, inte alla, tenderar att vilja lägga sig i, tycka och attackera. Många är missunnsamma och ganska själviska. Det är hårt att kallt utanför min dörr, svårt att värja sig och att vara god. Men jag försöker vara god och i det blir jag ganska sårbar har jag märkt.
Tredje dagen på nya året. Dom första dagarna på det nya året känns lite som om jag har ett vitt papper framför mig, blankt och fint och jag kan fylla det med vad jag vill. Till slut börjar man kladda lite i ena hörnet, det växer och blir till en vacker målning eller så blir det bara ett virre varr av färger och streckgubbar och man fattar inte alls vad det ska föreställa. Jag vet aldrig det på förhand, hur det ska bli och lika bra är nog det. Nyårslöften lyckas jag ofta bara hålla i ett par dagar, i vissa fall bara några timmar, så det har jag slutat avlägga. Men för den sakens skull så är det inte så att jag har förväntningar, mål och planer inför det nya året, för det har jag. När jag ser tillbaka, så uppenbarar sig några viktiga datum för mig, viktiga mål som jag har uppnått.
10 januari 2006 slutar jag dricka alkohol, jag blir nykter och är det fortfarande. 10 mars 2008 slutar jag lindra fysisk och psykisk värk med piller/morfin. 20 januari 2009 slutar jag röka.
Ett tag funderade jag på att ta ett viloår i år, men det är ingen bra ide alls tror jag. För det är så att när man så radikalt förändrar sitt leverne som jag har gjort, tenderar man att byta en last till en annan och det har jag gjort. Jag har blivit en sockerråtta. Så om jag tar ett viloår kommer jag troligen att vara, inte överviktig, utan fet till sommaren. Från att ha varit en snärt liten tjej på 60 kilo, är jag redan nu en ganska stabil kvinna med en respektingivande vikt på 78 kilo. Så jag har några mål detta år, inga löften, bara mål. Det andra, alkoholen och drogerna har jag klarat genom hjälp och en dag i taget. Så om jag tillämpar det igen, med kilona, kanske jag kan gå ner en 10 kilo i varje fall. Kan gå tror jag.
För inte så himla länge sedan vaknade jag upp ifrån en lååång fylla och insåg bland annat, att jag var hundägare till inte bara en pälskofta, utan två!!!! Men herregud, vad gör jag nu? Var kommer dom ifrån? Ska jag ge bort dom? Ganska snart kände jag att jag var skyldig dom något mer än att ge bort dom och idag gör jag allt för att dom ska ha det bra. Pälskoftorna betyder mycket för mig och mina barn. Den ena pälskoftan snarkar så högt att jag inte kan tänka och det blir skitsvårt att skriva. Jag puttar på henne då och då, hon blänger på mig och somnar om och snarkar igen inom en halv minut. Jag köpte henne för snart åtta år sedan, på fyllan, i fyllan. Om jag bara fick en liten hund så skulle allt ordna sig. Två år senare var fortfarande mitt liv en enda röra och jag tänkte att en hund till kanske skulle kunna få ordning på röran. Jag kallade dom för min fyllehundar och jag tyckte att jag var skit rolig, nu tycker jag att det låter gräsligt. Att inse att man är hundägare är väl kanske inte så omvälvande kan tyckas, men om man lägger ihop allt jag vaknade till så kan det vara en sån grej, en pälskofte grej, som får en att svepa ett tetra pack Gredos. Just då, för snart fyra år sedan, var det mycket som visade sig framför mig när jag vaknade upp i från en lååång fylla och det var svårt, nästan övermäktigt, att inte svepa ett tetra pack Gredos. Idag vaknade jag upp till en kall härlig första januari dag. Ingen bakfylla, inga överaskningar, ingen oro, ingen ångest, bara kaffesug.
