Tog bussen dit du bor för att säga farväl en sista gång. Var så modig hela buss resan, men när jag kom fram så blev jag en liten flicka som kastade mig i pappas famn och grät. En flicka som förlorat sin farmor och inte alls en 43 årig självständig kvinna.
Det gör ont i mitt bröst, du fattas mig farmor. Men jag vet att sorgen kommer att släppa och vika undan för alla fina minnen jag har av dig och jag kan vila i det och vetskapen av att du har det bra i himlen med farfar och Sten. En dag kommer vi att träffas igen, det är min tro.
För några år sedan skrev jag en novell. Jag tänkte på min farmor när jag skrev den.
Till minne av min farmor.
Farmor
Långsamt, darrande och med hjälp av de få muskler hon har kvar i sina späda armar, reser hon sig upp i sittande ställning i sin säng. Underbenen hänger slappt utanför sängkanten och hon kan nätt och jämt nå ner med tårna i golvet. Golvet känns kallt och när hon känner sin egen kroppsvärme som fortfarande ligger kvar som en inbjudande varm slöja i sängen, tappar hon nästan helt den lilla lust som fanns till att gå upp. Lust, ett ord, en känsla som numera nästan aldrig hembesöker henne. Lusten som är så livsviktig, har för längesedan övergivit henne. Lusten att gå upp på morgonen, lusten att äta och dricka, lusten att älska, lusten att leva, lusten att vilja något alls. Hon har ingen lust.
Eftersom lusten har lämnat henne och tagit förståndet med sig på flykten är det bara primära behov som får henne att gå upp. Men det tar emot, det är plågsamt att stiga upp. Kroppen hennes har kroknat och fastnat i sina rörelser, det ser nästan lustigt ut tycker hon. Som om hon plötsligt mitt i en lek hört någon ropa STOPP! och hon fryst fast där mitt i allt, mitt i sitt spring och i sitt bråda liv. Det finns så mycket hon inte längre tycker om med sig själv. Den långsamma fysiska förvandlingen, från styrka, smidighet och fullständig kontroll, till nu nästan total hjälplöshet. Hon saknar sitt liv, sitt lustfyllda liv fyllt med skatter. Hon saknar sin kropp som alltid med nöje burit henne på livets stigar. Upptäckten av kroppens förfall har sakta men säkert skilt hennes själ från kroppen. En liten bit av henne har försvunnit varje gång hon upptäckte en ny fysisk förlust, en bit av hennes andlighet, en bit av hennes sinnlighet, en bit av hennes kvinnlighet och psyke och nu har hon inte längre makten kvar att stoppa sitt egna förfall. Minnena av Nils och ena sonen som dog som litet barn blev för mycket för henne. Hon stod inte ut med saknaden och sorgen och drog sig sakta in i en annan värld där allt var som vanligt. Det är smärtsamt och påfrestande för henne och ofta flyr hon in i den andra världen. Där trivs hon och känner sig hemma, där är hon aldrig ensam. Där finns hennes man och vänner, där är hon småbarnsmor. Ibland är hon själv barn och får tröst av sin mor. Allt hon tidigare gjort i sitt liv finns i den världen och där känner hon sig trygg och lycklig.
En tung suck hörs ifrån henne, hon tittar ut genom fönstret och hennes ögon möter ett grått dis på utsidan. Det är sen höst och löven på träden har fallit ner för längesedan. Det är svårt att tro att det spirar av liv innanför de skelettliknande grenarna. Hon känner sig som en av de där grenarna, fast utan spirande liv på insidan. Det var länge sedan det spirade av liv hos henne. De sista veckorna hade det mest känts som om livet sakta rann ur henne, som saven rinner på trädets stam.
Hon känner sig trött och lite rädd. En ensam tår rullar ner för hennes kind, längtan är stark nu. Längtan efter Nils och Sten. Hon ber stilla en bön, knappt hörbar. – Gode Gud, ta resten av mina dagar, låt de bli till år och ge dem till de små, jag längtar så till mor. Hon sluter sina trötta ögon, ger efter för sin längtan och låter sig villigt ledas av Gud.
