Jag har levt ett fram till för några år sedan ganska flipprigt liv. Ett ohanterligt liv, ibland orsakat av mig själv, ibland inte. Jag vet saker som man mår bäst av att inte veta och har upplevt saker som man inte bör uppleva alls under en livstid. Sedan jag var en liten flicka har jag använt droger till lindring och flykt ifrån livet. Den sista tiden av mitt missbruk fann jag ingen lindring och flydde ifrån livet och mig själv. Av allt lidande på jorden tror jag inte att jag har haft det värst, men jag vågar påstå att missbruka är ett mycket smärtsamt sätt att ta sitt egna liv på, att sakta men säkert släcka sin livs ande. Det är oerhört svårt att sluta för att sedan försöka leva ett normalt liv helt utan droger och alkohol. För orsakerna och lidandet finns kvar och man måste jobba med det, skriva är ett av många sätt. Vad som också åkte ner i drogtunnan förutom det som gjorde ont var också allt det fina, fanns liksom ingen urskillning där. Min andlighet, glädje, lycka, vackra känslor, kärleken till mig själv och andra, allt det sköljdes bort. Till slut, när jag nådde min botten fanns liksom inte så mycket kvar av mig, bara en liten låga som brann. Under alla år av missbruk tappade jag bort mig själv och nu försöker jag hitta mig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar