Försöker att få igång mitt skriveri med hjälp av skrivpuff, men förvånande nog, jag fattar inte. Fattar uppgiften men begriper inte hur i hela friden jag ska få min blogg och text att hamna där, på skrivpuffsidan, aaggghhh. Lägger ner det en stund och skriver här i lugnan ro och så får texten hamna var faan den vill, typ troligen ingenstans mer än i mitt vardagsrum.
Det vackraste som finns i mitt liv ligger i min säng, utslagen. En utslagen vacker go prins. Han orkar inte ens följa med mig och köpa något gott att fika. Jag blir alldeles varm när jag tittar på honom, herregud vad stora fötter han har! När blev dom så stora? Jag pussade ju hans fotsulor alldeles igår, dom täckte inte ens min haka. Ett sting av oro när jag tittar på honom utslagen i min säng, han mår väl bra? Alltid denna gnagande oron i bakgrunden av allt liv. Fick oron som min ständiga följeslagare, som en jobbig polare, samtidigt som då när man hittade hjärtfel hos min son, min vackra son. Blir påmind nu när jag skriver och försöker sätta ord på hur det är att vara mor till ett hjärtbarn. Blir påmind om oron och smärtan. Det gör ont nu, har svårt att samla min tankar och sätta ord på något viktigt jag vill förmedla. Vill gråta, skrika och ta upp honom i min famn, skydda honom mot allt. Arg blir jag med, fortfarande så arg. Under ilska finns det sorg säjer de vise, det är kanske så. Det är sorgligt att ha ett hjärtbarn och helt underbart ljuvligt och fantastiskt och gud vad jag älskar honom. I 11 år har jag fått ha honom i min vård, i elva år har han levt med ett hjärtfel. Han ligger i min säng nu, trött efter en dag i skolan. Det är fredag, veckans sista arbetsdag, klart han är trött. Dumma oro, stick din väg, jag har inte tid med dig. Jag ska gå ut med pälskoftorna nu och handla fikabröd. När han har vilat klart ska vi fika. Mitt hjärtbarn och jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar