Jag skulle ju skriva lite varje dag ju! Så typiskt mig att sätta ribban så högt upp att jag inte ens når den om jag står på tå. Får försöka sänka ribban lite, jag kan skriva minst en gång i veckan i varje fall.
Inatt har jag sovit oroligt för minstingen i familjen har haft ont i magen. Han var blek om nosen hela dagen innan och kved högt och ljudligt så att alla visste hur ont han hade. På kvällen började jag bli bekymrad och på natten var jag ganska orolig och på morgonen var jag halvt hysterisk och uppe med tuppen redo för besök på akuten, eller ska jag ringa ambulans? Det lilla livet vaknade och jag frågade honom hur det kändes... -Känns? -Jag mår bra! Det är borta nu, jag vill träna sen, ok? Magiskt värre. Han är frisk! Jesus lever! Sandaler åt folket. Jag slutar aldrig förundras, blir heller nästan aldrig längre förvånad. Småfolket är proffs på att vara svårt sjuka för att i nästa stund tillfriskna mirakulöst på en kvart, jag talar av upplevd erfarenhet. Tacksam för denna magi. Han är det finaste jag har.
-Jag älskar dig mest i hela världen! Delat på två, svarar han alltid då och syftar på sin bror. Go e han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar